Min graviditet var nog lite underlig från början till slut. T och jag glömde skydd en endaste gång. Så kära var vi att ett litet liv blev till. Jag mådde så bra och var så lycklig, lite illamående men så ska det ju vara. Sakta men säkert smög sig så foglossningen på. Till en början hjälpte akupunktur och sunt förnuft. Mot slutet led jag verkligen. Åt så mycket smärtstillande att magen värkte.
När det var ungefär en månad kvar upptäcktes det att den lilla inte hade vänt sig, den låg med huvudet under revbenen och fötterna i bäckenet. Fotsätesbjudning. Efter många turer hit och dit, gjordes ett vändningsförsök, men filuren ville inte, utan låg kvar. Då blev det bestämt att den skulle ut med planerat kejsarsnitt. Lite besviken blev jag. Jag hade ju sett fram emot att föda vaginalt, få känna urkraften. Att inte veta när det ska hända.
Så kom den 26:e Oktober, snittet beräknas ju alltid lite tidigare än BF som var 6:e November. Vi hade packat allt och T hade ordnat ersättare på det lilla företag han jobbar på. Kom till förlossningen klockan 08.00. Vi fick göra alla förberedelser såsom att byta till operationskläder, få kanyl insatt, ctg-kurva tagen och träffa narkosläkare och operationsläkaren. På grund av ett tidigare snitt fick vi vänta ett tag och då ville en BM av nyfikenhets skull göra ett UL och visst, det var ju okej. Hon såg förundrad ut och sa att den nu låg i säte men skulle hämta en annan BM som var mycket bättre. När hon kom sa hon att det inte var säte utan huvudet neråt. Så läkaren fick komma. Huvudet var definitivt neråt och vi fick välja om vi ville åka hem eller om vi skulle snitta. Ett jättejobbigt val, för man vill ju ha sin bebis, men samtidigt är ju en vaginal förlossning det bästa. Dessutom det jag verkligen ville. Så vi åkte hem.
Oj vad förverkar jag hade de kommande veckorna, ibland så exakt med klockan att man kunde tro det var riktiga värkar.
Men så kom söndagen den 5:e November, dagen innan BF. Med 30 minuter mellan kom något som jag bara förstod var riktiga värkar. Den där vågen som alla pratar om. Som började långt ner i magen och fortsatte uppåt och över ryggen. Spända var vi men det var också roligt. Vi skojade om att bebisen nog kommer imorgon, på BF. Somnade med värkarna, men vaknade vid varenda en. Men det gick lätt att somna om och sova mellan dem. På måndag morgon när T åkte till jobbet så kände jag att de var var på riktigt och sa till honom, idag kan det nog bli dags!
Runt lunch hade jag rutinbesök hos min BM, hade hela förmiddagen 8 minuter mellan värkarna och det gick att andas igenom dem. Hos BM var tiden 6 minuter. Hon tyckte det var så spännande och frågade om hon fick titta och känna. Vilken lättnad tänkte jag, då vet man ju om det är på G eller så. Utan att åka in i onödan till förlossningen. Hon sa att jag var helt mogen och öppen för ett och ett halvt finger, men även att hon kände huvudet, det var långt ner. Med beskedet att det kan bli bebis idag eller om fem dagar så gick jag hem och väntade. T kom hem och jag hade fortfarande värkar med 6-8 minuter mellan. Det började bli ganska jobbigt, kändes som om man bara satt och andades, kunde inte göra så mycket, titta på tv, duscha, bli masserad. Av utmattning somnade jag nog runt 23.00. Vaknade igen vid 02.30 totalt livrädd. Helt plötsligt kom stormvärkar och svepte med mig. Väckte T och vi satte oss i soffan. Minns bara att tiden gick och jag skrek att jag åker inte in förrän det är mindre än fem minuter mellan. Jag vill absolut inte vara mer på sjukhus än jag måste.
Klockan 08.00 är jag livrädd för varje ny värk, spänner mig som en båge, skriker hysteriskt och svettas. T inser att det är ohållbart så mellan en värk, ringer vi förlossningen i Eskilstuna som mer än gärna tar emot oss för en kontroll. 10 minuters bilresa kändes som en evighet. När vi så kommer till förlossningen får vi ett förlossningsrum på en gång, de hoppar över undersökningsrummet. Vi fick rum nummer 9. En BM kommer med en elev, de får min journal och efter detta besök slipper jag fler elever, de läste min journal noga och de gick igenom det de undrade över galant. Men vid detta första möte har jag så ont så ont. Jag trodde ju att värkarna skulle stanna av. Men de fortsatte, det gjorde ont att sätta dit ctg-mätarna. När de skulle ta blodtryck fick eleven göra detta, hon kunde inte och jag höll på att slå till henne. Jag som är så snäll och beskedlig. Ny BM blir tilldelad oss och henne känner jag igen sen tidigare besök. Jättegullig. Vi andas ihop och hon får mig att slappna av. T känner sig lättad. Hon förstår hur ont jag har. Hon gör gynundersökning och beskedet är att det inte hänt någonting sen dagen innan. Då jag var hos min BM. Alltså, mina helvetesvärkar gör ingen nytta.
Efter någon timme ger de mig morfin och bricanyl för att stanna av värkarna. För att vinna tid. Det blir bättre, jag sover fram till lunch då jag undrar om jag kan få åka hem, de ger mig permission. Jag ska vara tillbaka runt 18-19 tiden. Får med mig tabletter hem. När vi åker har jag fortfarande värkar men kan lätt andas genom dem. Personalen hoppas att nästa gång de tar fart är jag mer utvilad och avslappnad så då kommer det hända mera. T och jag stannar och hyr tre videofilmer. När vi kommer hem gör han toppengoda mackor med varm choklad till. Har inte ätit speciellt mycket och vill inte göra det nu heller. Vi ser nästan en hel film, innan värkarna ökar i intensitet. Lika explosionsartat denna gång, inom loppet av en timma har jag duschat och sitter på pilatesbollen och gråter. Klarar inte mer. Blir så himla ledsen. Trodde att jag av alla hade hög smärttröskel. Undrar hur det ska bli om det gör så här ont redan nu. Om vi någonsin ska få träffa våran bebis. Vi åker tillbaka till förlossningen där de återigen tar emot oss med öppna armar. Fort hjälper de mig in i sal 9 igen. Kändes skönt att vi aldrig blev utskrivna. Jag hinner knappt upp på britsen innan BM har fatta beslutet att slänga lustgasen i min hand. Den hjälpte mig att slappna av så jag fick av mig kläderna ordentligt. Hon kände på mig och nu var jag öppen 4,5 cm. Va? Helt plötsligt bara. Jaja, då har de här helvetesvärkarna gjort någon nytta. T och jag inser att nu åker vi nog inte hem mera.
Jag använder lustgasen men mina värkar är ganska oregelbundna och jag tycker att den är svår att tajma in. Thomas smeker mig över huvudet och andas med mig. Någon timma senare kommer BM och tar hål på hinnorna, då är jag öppen 5,5 cm. Jättemycket klart fostervatten. Bebis får skalpelektrod, det var underbart att kunna få en perfekt kurva och faktiskt veta hur bebis mår hela tiden. Vi är uppe och går hela tiden, det är jobbigt att ligga ner. Känner att jag måste kissa ofta. Äter frukt och youghurt. Framåt kvällen har jag jätteont fortfarande. Skakar så svetten sprutar, hatar nästa värk, kan inte stå, kan inte ligga vill bara sitta, helst på en pilatesboll, men det går inte heller. Läkaren kommer in och känner på mig. Vet inte varför han kommer. Öppnandet har stannat av och huvudet borde ha sjunkit mera. Han vill att jag ska ligga på sidan. Att det ska hjälpa bebisen ner. Jag säger att jag vill ha EDA. De ringer narkosen som är nere på 3-4 minuter. Mina värkar är nu med 1-3 minuter mellan, nästan så jag inte har något riktigt avbrott. Hela rummet är fullt av personal nu. T och en BM håller fast mig, jag håller fast i lustgasen. Mellan värkarna som kommer så tätt ska jag skjuta rygg, jag hjälper till så gott det går. Han känner snabbt med fingrarna och sätter snabbt lokalbedövningen. När EDAn ska in är det krångligare, han måste gröta runt tills den är rätt, det kommer blod i slangen och då är den obrukbar, lagom då kommer nästa värk. Undersköterskan som ska vara beredd med ett nytt kitt leker med pilatesbollen så vi missar nästa värkuppehåll. Stämningen blir aningen stressad och T måste sätta sig ner. På tredje försöket sitter bedövningen och himlen öppnar sig ganska snart, efter 20 minuter är jag totalt avslappnad.
All personal är underbar utom undersköterskan som mest lallar runt. Vi blir lämnade ensamma och det är underbart att kunna prata med T, låta honom hämta lite mat till sig. Någon gång mitt i natten kommer läkaren in igen, fortfarande öppen lika mycket. Jag har ganska starka värkar trots EDAn, men för mig är de helt okej. Han beslutar att sätta in värkstimulerande dropp för att se om öppnandet kommer igång. Inom en stund blir värkarna mycket kraftiga, men hanterbara. Andas med lustgasen och Thomas hjälp. Allt känns som en karusell som börjar om, som jag bara vill hoppa av.
En BM kommer in och höjer droppet. Efter en stund ringer jag på personal och säger att nu kommer jag inte klara mer höjning, då får ni höja dosen på EDAn (har en pump). Hon kommer tillbaka och höjer EDAn OCH droppet. Jag trodde jag skulle dö, jag skulle alltså inte få vila någonting. Jag ber att få ställa mig upp, vill inte ligga mera på sidan. De hjälper mig. Efter en stund kommer hela styrkan med personal in igen. Tydligen är bebisens hjärthjud för monotona. De ligger konstant på 140-150 slag. Ingen fara, men tyder på något. Läkaren ska ta blodprov i bebisen huvudet. Jag minns inget av det. Men den klantiga undersköterskan lyckas blanda ihop proverna och läkaren blir inte glad. Man vill liksom inte borra i bebisens huvud hur mycket som helst. Provet var bra i alla fall. Men han tyckte vi skulle ta en diskussion. Klockan är 06.00 på morgonen, den 9:e november. Ska vi snitta?
T och jag sitter ensamma i salen och beslutet är lättfattat. Vi har ju en gång läst på om snitt och jag kan ju faktiskt vara vaken, om vi gör det nu. Vid 07.00 kommer läkaren och säger att snitt blir 07.15. Allt förbereds och jag måste lämna min kära lustgas.
I operationssalen möts jag av samma narkosläkare, han som var så duktig! Vad skönt. T får vänta utanför. Han får komma in när bedövning sitter och läget är stabilt. Man vet ju inte om jag måste sövas än. Med lika täta värkar den här gången och ingen lustgas ska han alltså sätta en ännu svårare bedövning. Spinalbedövning. Efter tre försök, klappar han mig på axeln och säger: Lenita jag tror vi söver dig nu. NEEEEEJ jag vill inte det, snälla försök mera ber jag honom. Det gör han, han säger tre försök till, på det 6:e sitter bedövningen och för säkerhets skull bedövar han lite till. Den tog för högt så andningen blev lite problematisk. Men, men, jag fick ju vara vaken! Han var superduktig.T kom in och han satt vid mitt huvud. Efter kanske tio minuter hålls en blå liten bebis upp över skynket, bara huvudet (jag tänker: hoppas det är en flicka, stackars barn om det är en kille som ser ut precis som mig…). Sen springer de iväg, T också såklart. Jag får en liten blödning, men absolut ingen fara. Efter några minuter kommer BM och T med en liten bebis förbi mig. De säger att jag ska pussa min lilla flicka. Hon tittar på mig med stora ögon och jag pussar henne med skakande läppar, sen är hon borta.
Efter ca 40 minuter är operationen klar. Läkaren förklarar att Meja fastnat med pannan under en av de rotationer man gör på vägen ut. Så därför öppnade jag mig förmodligen inte mera. Huvudet tryckte ju inte på. Detta behöver absolut inte hända igen och i så fall, gick det utmärkt att göra ett till snitt.
Han förklarade också att vi varit smarta som gjorde ett akut snitt, för vi hade aldrig fått ut bebisen med hjälp av sugklocka och att klippa mig. Då hade det slutat i ett urakut kejsarsnitt.
Efter det får jag komma till uppvaket och ligga i någon form av korridor där massa andra låg. Efter en timma där frågade jag när pappan och bebisen skulle komma. En sköterska svarade att om det inte är fel på bebisen borde de komma på en gång. Då låg jag där och grät. Det hade ju gått 1,5 timma sen de försvann. Helt öppet bland massa andra människor låg jag där, skakade, svettades, blödde, och grät. Hade svårt att andas tack vare bedövningen, så gråtet blev så konstigt. Vände huvudet in i väggen och svarade bara på personalens frågor. Hur ont har du från 1-10? De frågade hela tiden och öppnade täcket och tittade hur mycket jag blödde. Läste av monitorn och tog blodtryck.
Plötsligt hör jag en dörr öppnas i korridoren, vänder dit huvudet och ser Thomas komma, helt vit i ansiktet. Han ser trött ut. Men världens lyckligaste! Han frågar vad vi tycker om namnet Meja. Jag nickar och gråter. Hon är perfekt. De hade fått flaggfrukost och sånt. Thomas hade ju inte ätit ordentligt på hur länge som helst. Han fick mysa med sin dotter en stund. Synd bara att inte uppvaket visste det, så de kunde ha lugnat mig. Men, så blir det ibland. Brist i kommunikationen.
När vi kom till BB, blev allt tyst och lugnt. Bara vi tre och återigen underbar personal. Så efter fem dagar hade vi våran prinsessa. Klart det var värt det. Men det var jobbigt. Vilken tur vi hade med personalen! Hur hade det annars gått? Så när vi kom hem, hade vi redan bearbetat allt!